Hyltebiblioteken

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015

»Det finns bara en enda utväg: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.«
Svetlana Aleksijevitj

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.

Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.

Kriget har inget kvinnligt ansikte – som tilldelades det polska Kapuscinskipriset 2011 – utkom första gången 1984 i en censurerad version. År 2004 färdigställdes den kompletta utgåvan, som den här översättningen bygger på.

KRITIKERRÖSTER
 

»Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan.«
Kaj Schueler, Svenska Dagbladet
 

»Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage – ett historiskt scoop – och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.«
Ulrika Knutson, Expressen
 

»Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset.«
John Swedmark, Arbetet
 

»Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt.« 
Per Svensson, GöteborgsPosten
 

»Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare…«
Anneli Jordahl, Aftonbladet
 

»Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia.«
Thomas Attorps, Gefle Dagblad
 

»Nu kommer hon med en storslagen bok som på samma sätt berättar historien om sovjetiska kvinnor under kriget. En sugande, mäktig upplevelse där Aleksijevitj åter låter den enskilda människans minnen bli skärvor i en ömsint sammanfogad och mycket större berättelse. Skärvor som likt järnfilsspån bildar tydliga magnetiska mönster.«
Gunnar Bergdahl, Helsingborgs Dagblad

UR INLEDNINGEN
 

Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubb