Hyltebiblioteken

”Det sägs att äppelkärnan måste ha passerat en komage innan den kan gro”, säger Kurt-Egon. ”Jag låter ju korna beta här bland äppelträden efter slåttern, så vem vet?”

Ryktet stämmer: fotografen Lars-Olof Hallberg har hört att det i Urshultstrakten i Småland fortfarande finns några få odlare som driver ängsfruktsodlingar på samma sätt som i början av 1800-talet. Nu står han mitt ute på en äng med en av dem.
Runt Åsnen och Ivösjön, på gränsen mellan Skåne, Blekinge och Småland, har det länge odlats äpplen. Ängsfruktodlingen var en uppfinning som gjorde att bönderna förr kunde utnyttja sin mark dubbelt: de ympade sina träd högt upp på stammen för att kunna slå ängen under dem med lie och sedan släppa korna på efterbete fram till äppelskörden. De ädla äppelsorterna ympade de in på vildapelstammar som frösåtts i ängsmarkerna.

I 2000-talets rationella Sverige är ängsfruktsodlingarna på väg att försvinna. De kräver för mycket manuellt arbete. Gamla fruktsorter som Holländare, Astrakan, Grågylling, Urshults Kungsäpple och Husmodern kan snart komma att skördas för sista gången. Men ängsblommor, till exempel orkidén Jungfru Marie nycklar, växer inte i kala äppelodlingar där träden står på raka led.
Kurt-Egon och hans äppelodlarkollegor vägrar konstgödsla och försvarar den biologiska mångfalden med varje arbetstimme de lägger på sina ängsfruktodlingar.

Lars-Olof Hallberg, som tidigare gjort böckerna Den siste bonden på Tämmesboda och Gården på fjället, har än en gång med kamera och bandspelare dokumenterat ett svenskt kulturarv i elfte timmen. Han har följt de sista ängsfruktodlarna runt Åsnen i ungefär tjugo år och berättar också om Per-Anders Almén som just har tagit över sin far Göstas odling. Kan en hel yrkestradition föras vidare av en enda person?