Hyltebiblioteken

När jag började skissa på denna minnesteckning insåg jag att detta var en bok jag ett halvt liv väntat på att ta itu med. Det gäller en poet vars vägar jag många gånger korsat, utan att vi träffats personligen. Men samtidigt också en poet som, utan jag gjort vidden riktigt klar för mig, på olika sätt utövat stark stimulans på mitt eget författarskap.

Jag har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga, utan att veta om det. När han flyttat till Stockholm 1935 för att tillträda som chef för radioteatern fann han efter en tid en bostad på Eriksbergsgatan 12A. Vi kunde ha växlat några ord i hissen innan jag steg ur vid tredje våningen medan han fortsatte till den femte – om inte tre decennier skilt våra bostäder åt. Och nu bor jag i den våning i villa Bergsgården, Sollidsbacken 6 på Djurgården, dit Gullberg flyttade 1951 för att bo kvar till sin död ett decennium senare.

Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att på det sättet dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget. Boken innehåller däremot få fiktiva partier. Det första avsnittet är en rimlig rekonstruktion av en situation som lär ha uppstått. Nästa avsnitt, om en lektion i tyska, är däremot rent fiktivt. Det har lite av samma status som ett ord försett med en stjärna i språkhistoriska sammanhang – det kan inte beläggas men bör ha låtit så utifrån vad vi vet om den senare språkutvecklingen. I detta fall alltså ett kapitel som konstruerats utifrån det vi vet om Hjalmar Gullbergs senare upprörda räfster med jaget, det som här har kallats hans ”grammatik”.

Kjell Espmark